Sanna

Ännu en dag i rapportskrivandets tecken. Jag har inte satt en fot utanför lägenheten och känner mig fruktansvärt instängd. Det finns roligare saker än att sitta och stirra in i en datorskärm hela dagen. Jag skulle då åtminstone gärna säga att det har gått bra, att det går framåt och att jag i princip är klar. Dock blir det svårt då jag mest har svurit och slitit mitt hår. Vet inte varför det är så bökigt just denna gång. Annars brukar mitt problem vara att få det gjort, men nu vet jag inte hur jag ska lägga upp det, vad jag ska skriva... jag har inte ens hittat mål för min undervisning. Jag vet ju vad jag har för mål, men jag kan för allt i världen inte formulera det så att det blir bra. Endera blir det för abstrakt eller så blir det för flummigt. Helst av allt skulle jag vilja kasta ut datorn genom fönstret så jag slipper se den mer i mitt liv. Jag sitter fortfarande i de kläderna jag sov i, håret har jag föst bak i en trasslig knut, ansiktet är helt blekt - inget smink, inget ljus. Jag tog just ett kort på mig själv som jag tänkte skicka med här, men insåg att den synen jag såg på bilden aldrig ska behöva ses av någon annan. Man kan säga att jag fick en chock och har nu besämt mig för att morgondagen måste se annorlunda ut. Imorgon måste jag ta mig ut i verkligheten och samla kraft mellan varven. Imorgon måste jag vara en människa och inte en levande zombie. Hoppas inte sambon vänder i dörren när han kommer hem från jobbet och ser min skepnad.

Ikväll efter middagen ska jag i alla fall få lite miljöombyte. Då ska jag hem till Anna och snacka lite skit. Förhoppningsvis hinner jag se barnen en sväng också innan de ska sova. Eller så kanske det är lika bra att jag kommer när de har lagt sig. Jag har nämligen förmågan att få två lugna barn som sitter snällt och tittar på barnprogramen att sjunga, dansa och springa runt. Kanske inte den mest effektiva metoden när de ska sova :)